Världens bästa APA?

Från den nyöppnade Mikkeller & Friends Bottleshop köpte jag de två öler som rankas som bäst i världen vad gäller American pale ale. Båda är från Three Floyds: Zombie Dust och Alpha King. Jag har druckit båda förr, men aldrig mot varandra.

Som synes är Zombie Dust betydligt ljusare till färgen, Alpha King kan kanske inte riktigt kallas "pale" utan snarare "amber" (om dessa klassificeringar nu bara hade berott på färgen).
Även i doften skiljer sig dessa öler åt något enormt. Där Alpha King har en djup maltbas med toner av bröd, karamell och smör så är Zombie Dust bara rakt på humlen. En frisk och fyllig humlechock når näsan, med blommor, citrusskal och en viss, men inte störande, urinoarton.
Samma visa upprepar sig i smaken. Alpha King, som jag tidigare upplevt som en oerhört humlefrisk APA, känns maltdominerad med sin smöriga, nästan brittiska, bas. Dock finns här ändå en fräsch humlearom och ett rejält bett i beskan, något som fortfarande gör detta till ett fantastiskt öl. Zombie Dust är oerhört lätt i kroppen, fräsch och med en smått brutal dos humle. Fruktig och smakrik, men kanske något enkelspårig i sin humleattack. Hur var det med single-hop-öler, var de till för att experimentera med och lära folk om de olika humlesorterna eller gjordes de för att de faktiskt blev bättre så?

Min första slutsats blir nog ändå samma som ratebeers: detta är två fantastiska öler, där Zombie Dust når aningen högre. Min andra slutsats är att bryggeriet på ett mycket imponerande sätt har tagit fram två öler som, trots att de faktiskt tillhör samma stil, både är otroligt olika och otroligt bra. Det är enligt mig ett tecken på att bryggarna vet vad de håller på med. Till sist kan jag också nämna att båda ölerna passar mycket bra ihop med en bit appenzeller, men här är det Alpha King som avgår med segern tack vare sin karamellaktiga maltkropp som går fantastiskt ihop med de nötiga tonerna i osten.

Pris/tillgänglighet: Finns på Mikkeller & Friends (och sannolikt även på Mikkeller Bar). Annars är det nog till att åka till staterna för den som vill få tag på dessa. Jag betalade DKK 45 per flaska.

Fotnot: Flaskorna var, åtminstone inte på något sätt jag kunde uttyda, datummärkta, och jag vet därför inte vilken eventuell roll färskhet kan ha spelat.

De senaste forskningsrönen!

Som forskarstuderande vill man ju hålla koll på de senaste rönen inom dryckesforskning. Här samlar jag några artiklar som kan vara intresse för den som vill studera dryck ur olika perspektiv på en forskarnivå!

Stephan Bolliger och hans medarbetare har testat vad som är värst: att bli slagen i huvudet av en full eller en tom ölflaska. Man använder vanliga tyska halvlitersflaskor och kommer fram till att det är värre om någon krossar en tom ölflaska mot ditt huvud än om någon krossar en full. De nämner även att båda typerna kan överföra tillräckligt mycket energi till ditt huvud för att orsaka sprickor i skallbenet. 

Förra året kom forskning som förvisso berörde kaffe och inte öl, men som jag tror kan extrapoleras åtminstone till öler utan någon större skumkrona. Mayer och Krechetnikov studerade varför kaffe spills ur koppen, och kom fram till den chockerande slutsatsen att man för att undvika att spilla ska gå långsamt, hålla kaffet under uppsikt och inte fylla koppen till bredden. 

En dansk studie av Aabo och medarbetare undersöker hur den vanliga öljästen Saccharomyces cerevisiae reagerar på att bli bestrålad av en infraröd neodymlaser på 1070 nm. Slutsatsen att ta med för bryggare är att ni inte bör lysa med en sådan laser ner i jästanken om ni vill att jästen ska må bra.

Slutligen vill jag tipsa om forskning kring fysiken bakom hur vinet snurras i sitt vinglas för att få ut maximal arom. Åter gäller det inte öl, men för öler med lite eller ingen kolsyra tror jag principerna kan extrapoleras. En bra sammanfattning av artikeln finns (öppen för alla att läsa) här. Man kan också se experiment och modelleringsresultat i en youtube-video. En av slutsatserna är att man, för att undvika att drycken skvätter, bör hålla accelerationen under 4 m/s².

Blindprovning - eller hur man tar ner sig själv på jorden

Jag tycker blindprovningar är både roliga och nyttiga, men också ett utmärkt sätt att sänka sitt självförtroende. Det är ett väldigt ärligt och naket sätt att testa sitt smak- och doftminne. Igår hade jag och två likaledes gueuze-uppskattande vänner en blindprovning med 9 olika sorters gueuze. Just denna öltyp är tacksam att blindprova på grund av den lilla praktiska detaljen att alla producenter använder likadana flaskor. Alltså kan person A öppna alla flaskor, klä in dem i aluminiumfolie och märka dem med en siffra, och person B sedan hälla upp i glas, märka alla glas med en bokstav enligt något slumpsystem och skriva en översättningstabell mellan siffrorna och bokstäverna. På detta sätt behövs ingen utomstående som organiserar blindprovningen, utan den kan vara blind för samtliga närvarande.

Provningens lineup var traditionell gueuze från olika producenter. Detta innebar så gott som samtliga välrenommerade "standard-gueuze" på marknaden, samt Boon Mariage Parfait och Lindemans Geuze Cuvée Rene (eftersom jag anser att dessa två producenters standard-gueuze inte passar in i detta sammanhang). Flaskorna hade tyvärr lite olika åldrar, vilket kan ha påverkat provningen. Alla flaskor öppnades och kläddes i folie direkt, men ölerna hälldes upp 3 åt gången eftersom vi inte hade 9 glas var. Efter en del funderande, antecknande och gissande kollade vi så av resultatet. Jag lägger upp det i sin helhet här, trots den stora skam det kan innebära...

Jag: 2 rätt (3 Fonteinen och Girardin)
Martin: 2 rätt (Boon och De Cam)
Filip: 1 rätt (Hanssens)

Sannolikhet för varje resultat om man överlåter allt till slumpen:

0 rätt: 37%
1 rätt: 37%
2 rätt: 18%
3 rätt: 6%
4 rätt: 1.5%
5 rätt: 0.3%
6 rätt: 0.046%
7 rätt: 0.01%
8 rätt: 0
9 rätt: 0.00026%

Slutsats? Det här var svårt. Fruktansvärt svårt. Alla hustypiska toner och smaker som man tycker sig känna, alla nyanser som man associerar med varje producent, smälts ihop och blir inte alls lika tydliga när man inte ser etiketten. Provningen försvårades också av att en av flaskorna (de Cam, visade det sig) var defekt och inte alls god med konstiga toner av chili och paprika. Jag skäms lite över att jag missade Cantillon, men får trösta mig med att jag kände igen min egen favorit-gueuzeproducent 3 Fonteinen.

Jag tänker ha fler liknande provningar. Kanske också göra om den här provningen om något år eller så. Sällan kan man ge såväl ölet som sig själv en så ärlig chans att visa vad det/man går för.