Den stora ölresan - vad ska man säga?

Nu är jag lite smått förbannad måste jag medge. Som (gissar jag) alla andra i Sveriges ölvärld såg jag nyss SVTs satsning "Den stora ölresan". Efter en lång utläggning om tjeckisk pilsner och hur ett marknadsföringstrick förde den till Sverige och gjorde Falcon stenrika på Staropramen kommer så ett antal lärdomar.

Framför allt har vi lärt oss något som ju alla redan visste: skillnaden mellan öl och vin är att man inte smakar på öl. Klippet med reporterns "experiment" där han sveper ett glas vin för att se hur en öldrickare uppfattas av vindrickare när de beter sig som just "öldrickare" svider långt inne i mig. Jonas lyckas här sprida dynga över både öl- och vindrickare. Han polariserar dryckesvärlden till dessa två läger; något som är mycket vanligt men som jag likväl tycker oerhört illa om. Vidare trycker han ner vinvärlden som snobbiga, självgoda människor som inte törs bli fulla, och verkar samtidigt "lyfta upp" öldrickare som personer som verkligen vet hur man sveper ner sin alkohol och låter den göra det jobb som den enligt honom är till för: berusa.

Strax därefter träffar han Teo Musso, bryggare på Baladin, som kanske leder den italienska mikroölrevolution som vi nu ser. Vid besöket blir han besviken över att man plötsligt "gör öl som man gör vin", och att Teo Musso tydligen verkar fokusera på ölernas sinnesintryck snarare än på berusningen.

Det är dock först på slutet jag blir riktigt förbannad: vad fan gör en gammal småländsk gubbe som blandar soja i lättöl för att han saknar det "mörka" lättölet i ett sådant här program? En gubbe som villigt medger att färgen är det enda han bryr sig om, utan att alls reflektera över smak eller doft? Drick du ditt sojaöl gubbe, men jag kan snarast rekommendera dig en ögonbindel om det nu är färgen som är så viktig. Framför allt tycker jag att du kan sitta där i din stuga och tjata på din ICA-butik, men du har uppenbarligen ingen plats i något som kan kallas ölkultur. Det som tröstar lite kanske är Jonas diplomatiska beteende när han får smaka sojaölet: av ansiktsuttrycket att döma tycker han att det smakar fullständigt vidrigt, något han givetvis inte säger i gubbens hem. Nej, klipp bort.

Jag tänker se de övriga avsnitten också. Dock krävs en fullkomlig helomvändning för att det i mina ögon ska bli ett program som inte är fullständigt pinsamt, sorgligt och patetiskt.

Fatlagrad imperial stout-kamp

På det vid det här laget ganska gamla temat fatlagrad imperial stout dracks några öl på påskafton. Tanken var dels att testa ett par högt ansedda amerikanska fatlagrade imperial stouts och dels att testa dem mot sina icke-fatlagrade motparter för att kunna jämföra just vad fatlagringen haft för effekter. Det blev dessutom premiär för mig vad gäller Ohio-bryggeriet Great Lakes, ett bryggeri jag gärna testar mer av efter helgens provning.

Great Lakes Blackout Stout är på något sätt en lagom imperial stout. Den är balanserad men fyllig, har en viss men inte överdriven sötma, är sådär halv-kraftigt rostad och med bara en antydan till syrlighet. En viss liten fruktighet smyger sig även in. Någon stans i eftersmaken kommer något som påminner om julmust. Det är ett sånant öl som är lite svårt att beskriva; orden jag just plitat ner kan lika gärna handla om en tråkig, intetsägande stout som bara passerar förbi. Detta är tvärtom: en mycket välavvägd, balanserad och god imperial stout som helt klart imponerar på mig. Vi vet ju alla att lagom är bäst.

Great Lakes Barrel Aged Blackout Stout känns som ett helt annat öl. Lätt spritig med massor av bourbon. Fatkaraktären dominerar totalt i denna bourbonbomb, men utan att grundölet egentligen förstörs. Det är något jag skulle kalla ett typexempel på en "bourbon-stout": en stout som transformerats helt av fatlagringen men som ändå håller uppe värdigheten då ölet från början har en kropp som klarar att stå emot bourbonfatets dominans. Denna fatlagrade variant lyckas vara totalt olik sin icke-fatlagrade broder, men ungefär lika bra.

Dark Horse Plead the 5th Imperial Stout är ett öl som funnits tillgängligt i Danmark då och då på senare år och som jag druckit förut. I sällskap av Blackout Stout är det dock medelmåttigt, med liknande runda kakaotoner men med en liten spritighet. Den saknar tyvärr balansen som Blackout Stout visade, och har dessutom en ganska udda eftersmak med någon märklig grönsakston.

Dark Horse Bourbon Barrel Plead the 5th Imperial Stout är då mycket bättre. Den lyckas vara rund och balanserad men ändå kraftfull. Tjock, fyllig och lagom söt med viss spritighet och samma kakaotoner. Bourbonfatet är tydligt och tillför sin vanliga ek, vanilj och dill men dominerar inte alls ölet på samma sätt som i BA Blackout Stout. På så sätt är detta lite av en motsats mot Blackout Stout: här är den fatlagrade varianten inte lika olik den vanliga, men den är samtidigt en tydlig förbättring. Detta är riktigt bra och ett stort steg framåt från den vanliga Plead the 5th.

Tillgänglighet: Plead the 5th har som sagt funnits i Danmark till och från, men de övriga ölerna kommer man enklast över genom byten.