torsdag 9 maj 2013

Engelsmännen kommer

Jan Björklund har fel - det är inte ryssen som är på väg, det är engelsmannen. Trenden började komma för ett par år sedan, men har fortsatt växa och visar inga tecken på att sluta göra det. En av de traditionellt sett oerhört konservativa ölnationerna, England, håller på att genomgå en revolution. Bryggare vågar ta ut svängarna, de vågar experimentera, och inte minst vågar de titta över Atlanten och ta emot inspiration från "kanotölslandet" USA. Förra årets CBC såg två ganska okända bryggerier, The Kernel och Brodies, göra sig ett namn i Skandinavien, något de har fortsatt med genom att många hyllade öler blivit tillgängliga här. I år var de tillbaka, och dessutom fanns de ännu mer experimentella bryggarna hos Siren på plats, och hade med sig ett gäng lustiga, vågade brygder (som förvisso ofta smakade mer intressant än gott). Denna överdrivna experimentlusta tror jag dock är ett gott, och nödvändigt, tecken för en sund ölkultur: Friskt vågat, hälften vunnet.

The Kernel och Brodies har inte minst imponerat på mig med sina Berliner Weisse-tolkningar som båda går under namnet London Sour och finns i diverse varianter. The Kernels version ligger på blygsamma 2.3% men är fylld av smak och karaktär. Ett friskt men ändå komplext öl som jag önskar att jag kunde dricka litervis av i sommar.

Sverige har fått se bryggerier som Thornbridge (som visserligen startade redan 2004, och därmed är väsentligt äldre än de övriga bryggerierna jag nämner här) och Buxton, som även om de knappast är lika vågade som Siren helt klart tillhör den nya, moderna, vågen av brittiska bryggerier. Den nyaste i raden av bekantskaper för mig är dock Beavertown, vars svarta IPA Black Betty jag nyss fick möjlighet att testa.


Nästan svart öl med ett relativt ljust beigefärgat, krämigt skum. Fantastiskt fruktig doft. Sprängfylld av humle. Mycket kåda. Grön och fräsch. Fruktigheten håller i sig i smaken. Lätt syrlig och bitter med färska, gräsiga aromer från humlen. Tallbarr och kåda. Den mörka maltbasen gör sig påmind genom sin lätta rostade ton. Lite rågbröd. Ölet lyckas börja bra och faktiskt växa med tiden. Ja, detta är en riktigt bra svart IPA. Vågad och modern men ändå balanserad och felfri och kan mycket väl vara det bästa ölet jag druckit i stilen. Knappast något jag för ett par år sedan hade trott skulle komma från England. Snygg etikett har den också!

Pris/tillgänglighet: Den här flaskan fick jag som bonus i ett byte, så jag har faktiskt ingen aning. Jag hoppas dock innerligt att detta blir nästa i raden av engelska bryggerier som tar sig över till Skandinavien.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar